Kufiskt gullig?
Jo nu är det så att jag bara inleder med en varning. Detta inlägg skrives, och bör således helst inte publiceras, på grund utaf bristfällighet i Lars' göromål samt det att skolan som verkligheten förefaller blivit honom övermäktig för någon minut. Ty detta skriver Lars' lite strunt innan ett seminarium där dennes kaffetermos ej lär agera passivt.
Jag spar' inge krut och går pang på röbetan. Musik är ju ljuset i en annars svagt upplyst värld. Inte för att jag genomgår någon sämre period men bara för att musiken verkligen är "sumo- stor". Jag kan numera bara blunda och sväva ut i ett hav av terser, kvinter och oktaver. Jag har blivit lite utav en buddha fast från kalla norden. Jag intalar mig själv att jag nått ett musikmässigt nirvana.
Bonnie Raitt, Johnnie Johnson, Muddy Waters, (Big Joe Williams), Gretchen Wilson, Susan Tedeschi, systrarna Graaf...
Alla ovanstående är så gudomligt bra på något sätt så att det är bara ingen idé att försöka ta reda på saker själv. Tusan- sätt dig i gungstolen (för du har väl en?!) och bli öronvittne till livets mening. Kanske kommer du till livets vägskäl snart, the crossroads, där du kan ledsagas av toner och skapa din livets musik. I mer alldagliga termer så är bluesen typ bah liksom alldeles för apbäst.
Livet känns som en rinnande bäck, något som slingrar sig fram runt alla obändbara hinder. Eroderande, men ändå inte främmande för kompromisser. Runt bäcken står gyllene hindar och dricker av det kalla vattnet när morgondiset just lagt sig. En svagt ljudande fågelsång samklangar ljuvligt med bäckens porlande. Stenarna runt den lilla bäcken är blöta när solstrålarna värmer upp den dvalande marken. Nymfer och sirener...nä nu har jag lektion- nymfer och sirener mina vänner...nymfer och sirener...
Lars "(babbilito?)" Hedlundskji Jovfanovskji
Jag spar' inge krut och går pang på röbetan. Musik är ju ljuset i en annars svagt upplyst värld. Inte för att jag genomgår någon sämre period men bara för att musiken verkligen är "sumo- stor". Jag kan numera bara blunda och sväva ut i ett hav av terser, kvinter och oktaver. Jag har blivit lite utav en buddha fast från kalla norden. Jag intalar mig själv att jag nått ett musikmässigt nirvana.
Bonnie Raitt, Johnnie Johnson, Muddy Waters, (Big Joe Williams), Gretchen Wilson, Susan Tedeschi, systrarna Graaf...
Alla ovanstående är så gudomligt bra på något sätt så att det är bara ingen idé att försöka ta reda på saker själv. Tusan- sätt dig i gungstolen (för du har väl en?!) och bli öronvittne till livets mening. Kanske kommer du till livets vägskäl snart, the crossroads, där du kan ledsagas av toner och skapa din livets musik. I mer alldagliga termer så är bluesen typ bah liksom alldeles för apbäst.
Livet känns som en rinnande bäck, något som slingrar sig fram runt alla obändbara hinder. Eroderande, men ändå inte främmande för kompromisser. Runt bäcken står gyllene hindar och dricker av det kalla vattnet när morgondiset just lagt sig. En svagt ljudande fågelsång samklangar ljuvligt med bäckens porlande. Stenarna runt den lilla bäcken är blöta när solstrålarna värmer upp den dvalande marken. Nymfer och sirener...nä nu har jag lektion- nymfer och sirener mina vänner...nymfer och sirener...
Lars "(babbilito?)" Hedlundskji Jovfanovskji
Kommentarer
Trackback
